(24 September 1755, Bayeux - 3 October 1830, Paris) was a French painter of portraits, history paintings and religious paintings. He was heavily influenced by Jacques-Louis David and his style s reminiscent of the antique. Robert Lefevre made his first drawings on the papers of a procureur to whom his father had apprenticed him. With his parents' consent, he abandoned this apprenticeship and walked from Caen to Paris to become a student of Jean-Baptiste Regnault (in whose studio he met and became friends with Charles Paul Landon). At the 1791 Paris Salon he exhibited his Dame en velours noir, the point of departure for his reputation. Lefevre made 1805 the portait empress Josephine. 1807 manufactured the counterpart of emperor Napoleon Louis-Andre-Gabriel Bouchet. Napoleon gave both paintings to the city Aachen 1807, where they are today in the city hall and decorate the entrance hall. His other portraits of Napoleon, Josephine, Madame Laetitia, Guerin, Carle Vernet (a portrait which is now at the Louvre) and pope Pius VII made him a fashionable portrait artist and one of the main portraitists of the imperial personalities, a reputation sealed by his portrait of Napoleon's new wife Marie Louise.  Related Paintings of Robert Lefevre :. | Baronne Elisabeth Alexandrovna Stroganoff | Portrait of Pauline Bonaparte Princesse Borghese | Portrait of Anatole Demidoff (1813-1870) | Portrait d Anne Jean Marie Rene Savary | Portrait of Josephine de Beauharnais |
Related Artists:
Naldini, Giovanni Battista
Italian, 1537-91 was an Italian painter of a late-Mannerism in Florence. His first apprenticeship (1549-57) was in the studio of Jacopo Pontormo. He went from Rome for a number of months following 1560, and was recruited to work for Giorgio Vasari in 1562. He painted two crowded, mannerist canvas for the Studiolo of Francesco I in the Palazzo Vecchio: the Allegory of Dreams and the Gathering of Ambergris. He supplied altarpieces to Santa Maria Novella and Santa Croce. He painted an altarpiece of Calling of Saint Matthew for the Salviati Chapel in San Marco, where he worked alongside Francesco Morandini. Ultimately, he is aptly described by Freedberg as displaying work distantly derivative from the style of Andrea del Sarto, as expressed by Naldini's two mentors and Sarto's two pupils: Pontormo and Vasari.
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.
Dirk van Delen
(born ca. 1605 - died May 16, 1671) was a Dutch Golden Age painter. According to Houbraken, he was born in Heusden, and was a student of Frans Hals. In 1626 he moved to Zeeland and became mayor of Arnemuiden. He specialized in architectural studies. Shortly after he was born his parents moved to Breda. He married in Middelburg in 1625. Though he is registered in Arnemuiden from the following year until his death, he became a member of the Middelburg Guild of St. Luke from 1639-1665. In 1666 he gave a painting to the Antwerp chamber of rhetoric Olyftak, that was a collaboration with the painter Theodoor Boeyermans. In 1668 he became a member of the Olyftak. The staffage of his baroque churches has at times been attributed to other painters, such as Anthonie Palamedesz, Dirck Hals, and Pieter Codde. He died in Arnemuiden.